Julia - Ryttarens sits
Vi ryttare glömmer lätt bort hur känsliga våra hästar är. När vi lär oss att använda vår sits på rätt sits kommer ryttaren och hästen att sväva fram i total balans och harmoni och glida runt på ridbanan friktions fritt. Varje gång du får en motreaktion från hästen har du gjort för mycket än vad hästen klarar av just nu. Men också att hästen kanske inte förstår vad du vill, och vad kan du som ryttare göra för att förklara för hästen vad du vill?
Jag sitter just nu och läser, forskar om ryttarens hjälper, allt ifrån de primära och de sekundära hjälperna
Primära - Sitsen
Sekundära - Tyglar och skänklar, spö osv.
De primära hjälperna är dem du ska rida med, de sekundära hjälperna ska endast användas när hästen inte förstår dina primära hjälper och du behöver förstärka budskapet till hästen.
Vi ryttare måste komma ihåg att hästen känner när en flyga landar på den, hur tror du att det känns för hästen när vi sitter och skänklar på i varje steg med våra sporrar på ridstövlarna och sitter och sågar hästen i munnen i tron att vi lösgör hästen? Aj, säger jag bara.
När vi börjar använda våra primära hjälper, lyssnar in hästen och accepterar att de uppgifter vi ber om är svåra för hästen idag, kommer hästen möta oss på en helt ny nivå, hästen kommer börja vilja sammarbeta, arbeta med glädje.. Då behöver du inte alla dessa verktyg för att rida. De är bara överflödiga och ivägen.
När jag som ryttare kan lära mig att kommunicera med hästen med min sits och min tanke så kommer ridningen bli tio gånger roligare. Både för dig och hästen.
Acceptera för sig själv att små saker inte måste bli perfekt. Det gör ingenting om det blir en mindre eller större volt än vad du tänkt eller att volten blev en oval istället för en cirkel. Det gör absolut ingenting.
Ger vi hästen en chans att få känna sig duktig kommer hästen vilja kunna göra oss ryttare glada också.
Igår provred jag en häst för tredje gången, Så red jag barbacka för att kunna kommunciera med hästen lättare, så när jag hade travat några steg tänkte jag sakna ner så sa jag "prroo". Jag fick ett förslag från hästen "Kan vi galoppera?", utan närmare eftertanke på att jag satt barbacka som jag knappt känner som jag dessutom vet älskar att galoppera och vill helst inte sluta galoppera, så sa jag "javisst." så föll han in i galoppen. Det var bara så härlig. Det var befriande på ett sätt som jag inte har reflekterat över tidigare. Visar vi hästen att vi lyssnar, kommer hästen börja samtala med oss och visa upp sina vackraste sidor.
Tack Bosse <3
